Eric Schmidt: Varför högerfeminism är så jävla osexigt

Eric Schmidt: Varför högerfeminism är så jävla osexigt

Feminism hade från början för avsikt att likställa kvinnors rättigheter med mäns och denna strävan efter att inte särbehandlas är oftast något som liberalism gör anspråk på. Trots detta är det ett begrepp som idag tungt associeras med den flertaliga och ansiktslösa massan som vi borgerliga ungdomsförbundare kallar ”vänstern”, mycket till vårt chagrin. Här tänkte jag redogöra för varför kampen om feminismen är en som vi har förlorat och varför vi inte heller kommer att vinna den någon gång snart.

Den rådande dikotomin mellan höger-och vänsterfeminism är i dagsläget att högerfeminism vill ge män och kvinnor samma rättigheter och grundläggande förutsättningar medan vänsterfeminism vill särbehandla kvinnor genom att ge dem en myriad av fördelar för att utbalansera den strukturella diskriminering som de utsätts för. Häri ligger problemet. Oavsett om man köper bilden av att kvinnor idag strukturellt diskrimineras eller inte så har de varit diskriminerade sedan begynnelsen och hittills är det ingen som har slagit på den ordspråksmässiga stora trumman och kungjort att ”nu är det jämställt”. Det finns saker som behöver förbättras och högerns lösning på detta är något i stil med ”ge det tid så kommer det att lösa sig självt”. Även mer positiva formuleringar som ”kvinnor är starka/behöver inte hjälp” lider av samma problem; det är så jävla osexigt. Vi lovar alltså en form av gradvis förändring på lång sikt samtidigt som vänstern lovar att de ska omkullkasta världen och sätta kvinnor på topp imorgon om de får mandat att göra så.

Att ordinera god kosthållning och regelbunden träning till någon som vill undkomma övervikt och fetma är förstås långt mycket mindre tillfredställande för personen än ett viktminskningspreparat. Det har inte varit friktionsfritt att nå den generella koncensusen att det inte finns några genvägar, men vi har ändå kommit dit. Problemet här är att mirakelkurer är sexiga. Generellt sett vill folk pröva det enkla och snabba innan de accepterar vad som kräver ansträngning och tålamod.

Förhoppningsvis förvånar det inte läsaren att ”jämställdhet” och ”jämlikhet” är två separata begrepp, där högern gör anspråk på ”jämställdhet” vilket kräver lika förutsättningar och vänstern gör anspråk på ”jämlikhet” vilket kräver lika utfall. Även här finns problem då män och kvinnors jämställdhet är svårmätt, medan jämlikheten inte är det. Det är lätt att mäta utfall och slagkraften är odiskutabel. Vad svarade vi när det skanderades att fler vd:ar i börsnoterade bolag hette Johan än som var kvinnor? Vad borde vi svara?

Mitt svar är att jag skiter fullständigt i det; i alla fall på ett politiskt plan. Här kan jag citera Johan Nordlanders text ”Det går inte vara feminist utan att vara liberal” eller om vi ska vara ärliga Jordan B. Peterson i att män och kvinnor väljer olika yrken och det är okej; så länge män och kvinnor ges samma möjligheter och förutsättningar. På samma sätt är det okej ifall män i regel tar sig till högre positioner inom vissa yrken för att de på ett aggregerat plan är mer kompetenta inom just det yrket, eller alla yrken för den delen. Det privilegiet befaller också kvinnor. Att vilja att alla människor konkurrerar med varandra på riktigt oavsett kön är inget vi borde sticka under stolen med och att utfallet inte blir jämnt borde inte vara förvånande. Det här går dock inte att mäta. Vi har ingen fördelning av VD-poster som vi vill uppnå och vänstern kommer alltid att kunna stå och skrika att vi skiter i det, för det gör vi; i alla fall på ett politiskt plan.

På ett personligt plan är det dock beklämmande. Jag vill tro att den ojämna fördelningen är något som tillhör en döende generation som inte gav kvinnor möjligheten, att kvinnor har fått konkurrera på något som varit mäns hemmaplan men som blir det mindre och mindre. Det kan vara någon form av högmod att tro sig kunna mer om de olika könens förmågor än vad statistiken visar och sedan skylla det på de äldres kultur, men jag tror att det är ett rimligt förhållningssätt.

Det här för mig in på min sista punkt; det finns en begräsning till vad politik kan och bör åstadkomma beträffande jämlikhet. Merparten ligger i hur vi uppfostrar våra barn, hur vi bemöter varandra och hur vi ser på oss själva. När allt man har är en hammare vill man hemskt gärna spika, framförallt när ens största konkurrent hamrar febrilt inför öppen ridå. Här krävs återhållsamhet. Det krävs att vi går upp varje morgon och behandlar våra medmänniskor väl, att vi är så objektiva i våra val som möjligt och att vi när dagen kommer ger våra barn så bra förutsättningar vi kan, obeaktat kön. Politiken ska se till att samma regler gäller för alla och att den grund vi står på är plan; resten är upp till oss. Det finns inga mirakelkurer; men det är inte så jävla kul att säga när man står bredvid en ormoljeförsäljare.

Betyder det här att vi ska rycka på axlarna när frågan kommer upp? Nej, vi får helt enkelt prata om hur komplext det är och vilken förvånansvärt liten del politiken spelar. I övrigt kan poäng säkert plockas inom hedersförtryck och våld mot kvinnor ifall vi tar dessa frågor om kvinnors rättigheter, vilket vi borde. Vi har inte slagkraft i frågan, det kommer vi förmodligen aldrig att ha, men det innebär inte att vi borde sluta kämpa för vad som är rätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *