Sofia Höglund: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – ni sitter i samma båt

Sofia Höglund: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – ni sitter i samma båt

2018 års val var ett val då människor inte enbart röstade för politik, utan i hög grad också röstade emot politik. Att rösta på Vänsterpartiet innebar för många att rösta emot Sverigedemokraterna och att rösta på Sverigedemokraterna innebar för många att rösta emot det så kallade politiska etablissemanget. Trots att dessa båda partiers respektive historia och ideologiska grund är välkänd har alldeles för få ifrågasatt varför de målats upp som två motpoler i svensk politik. Detta när kommunismen och nationalsocialismen, de ideologier som präglat partiernas respektive historia, i själva verket är stöttepelare åt varandra med en gemensam ideologisk motpol – den klassiska liberalismen.

De två ideologierna delar många gemensamma drag, även om partierna själva gärna vill ge sken av något annat. Människan ses som en del i ett kollektiv, en enhet i ett stort maskineri och ett medel för att uppnå något ”högre” – ett specifikt politiskt mål. Det kan antingen vara att skapa det perfekta, strikt homogena samhället eller att skapa det perfekta, klasslösa samhället. Utifrån det specifika, politiska målet planeras sedan den enskilde individens tillvaro. Den tillrättalagda tillvaron kommer för en del människor stämma väl överens med den individuella uppfattningen om hur tillvaron borde se ut. Det högre politiska syftet kommer för en del människor stämma väl överens med den personliga moralen och de personliga drömmarna och livsmålen. Men för många kommer den tillrättalagda tillvaron med det gemensamma målet gå på tvären mot den individuella moraliska uppfattningen, de individuella drömmarna och målen i livet. Huruvida en individs uppfattningar kommer i kläm eller inte är i sammanhanget sekundärt – poängen är att staten, under dessa två ideologiers beskyddande hand, ges rätten att inskränka den enskilda människans personliga frihet och styra henne i den riktning som krävs för att samhället ska utvecklas i enlighet med vad det politiska målet föreskriver. Människan betraktas enbart som ett kugghjul i en maskin byggd för att producera en särskild produkt och drivas åt ett särskilt håll.

Med hänvisning till de respektive politiska målen ger de två ideologierna dessutom staten rätt att omfördela människors resurser. Vem bör ges rätt till resurser som innebär att någon annan får sin äganderätt kränkt? Enligt Karl Marx borde omfördelningen ske enligt principen ”av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”. Visst kan denna paroll som andas solidaritet och omtanke tyckas vara hedervärd – att omfördela i syfte att uppnå mindre sociala spänningar mellan grupper kan väl inte vara farligt? Det är dock viktigt att se till vad principen i sig legitimerar. Att ge staten mandatet att definiera vems behov som bör stå tillbaka till förmån för någon annans kan bana väg för en omfördelning som sker utifrån helt andra premisser än vem som till synes är i större nöd än någon annan. Friedrich Hayek sammanfattade det kärnfullt i sin bok Vägen till Träldom (1944).

”Vare sig vi vill att mer av denna världens goda

skall gå till någon raselit, Nordens människor, eller

medlemmarna av ett parti eller en aristokrati, måste

vi tillgripa samma metoder som de som skulle kunna

garantera en jämlik fördelning.”

Det här citatet antyder det vi sett historiskt, nämligen att en nationalsocialistisk stat gör omfördelningen annorlunda än en kommunistisk, helt i enlighet med respektive ideologis politiska mål. Vad som dock är intressant är hur omfördelningsprincipen i sig kan bana väg för vilket politiskt mål som helst. För att konkretisera, de principer som kommunismen legitimerar kan bana väg för nationalsocialismen och vice versa.

Vad som skiljer de två partierna, vilka brukar beskrivas som motpoler, åt är med detta sagt enbart ytan och det som definierar de två ideologierna är enbart det slutgiltiga målet, utopin. Det råder dock samstämmighet kring att medel som innebär mänskliga frihetsinskränkningar kan helgas av ideologiernas respektive mål.

Följdfrågan blir då vad som egentligen skadar människan. Är det den ideologiska utopin i sig eller vägen dit? Svaret på den frågan är givet. Att leva i ett perfekt jämlikt samhälle eller ett strikt homogent samhälle behöver inte vara vad som i sig skadar människan, även om det är enkelt att räkna upp flera nackdelar med det. Det som framför allt kan skada är de medel en stat behöver tillgå för att tvinga in alla människor, oavsett om det är i enlighet med eller emot den individuella viljan, i en och samma fålla. Att tvinga alla acceptera den materialistiska dialektikens visdom eller nödvändigheten av ett strikt homogent samhälle. Det som verkligen äventyrar den personliga friheten och säkerheten är när människan tillåts bli ett verktyg i ett politiskt experiment – oavsett vad experimentet innebär.

Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas politiker må vara oense om det politiska målet men att de skulle vara svenska politikens motpoler är gravt missvisande. Faktum är att de principer som det ena partiets ideologi legitimerar snarare banar väg för att den andra ideologin ska uppnå sina syften och vice versa. Den verkliga motpolen är den ideologi som erkänner att människor är olika och att den logiska följden av detta är att även de personliga livsmålen och drömmarna är olika. Det är den ideologi där människan betraktas som ett mål i sig själv istället för ett medel som staten kan tillgå för att uppnå ett specifikt politiskt mål. Det är den ideologi som inte under några omständigheter, inte ens i syfte att uppnå de mest hedervärda syften, tolererar att människans ska behöva utsättas för statligt förtryck. Det är den klassiska liberalismen som historiskt utgjort, idag utgör och i framtiden kommer utgöra den politiska motpolen till såväl kommunismen som nationalsocialismen – två ideologier som sitter i samma båt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *