Johan Nordlander : Det går inte vara feminist utan att vara liberal

Johan Nordlander : Det går inte vara feminist utan att vara liberal

Identitetspolitiken gillar att beskriva samhällen som strukturerade i maktordningar. Det kan vara ordnat efter kön, etnicitet eller socioekonomisk bakgrund, men oavsett hur det är formulerat finns det fortfarande maktstrukturer, som skapar snedvridna fördelningar inom samhället. I den här texten tänker jag fokusera på den binära könsmaktsordningen. Framförallt om hur avsaknad av biologisk kunskap lett till att socialdemokrater skapat ett patriarkalt samhälle.

Män och kvinnor har genom evolutionen fått olika intressen. Det har gjort att kvinnor och män hamnar i olika yrken. Män tenderar att arbeta med mer objektorienterade yrken och kvinnor med mer socialt orienterade yrken. Att denna uppdelning finns är inte problematisk i sig. Problemet uppstår istället av att dessa två yrkesgrupper tilldelas vilt skilda förutsättningar.

I Sverige finns de kvinnodominerade, socialt orienterade yrkena i stor utsträckning inom den offentliga sektorn. I offentlig sektor är i regel lönen lägre och arbetsvillkoren sämre än inom den privata sektorn. Det sker också en långsammare utveckling av branschen. Det saknas helt enkelt karaktäristiska tecken på marknadsekonomi.

Det svenska samhället växte fram genom att det i likhet med många andra länder fanns en kärnfamilj. Där mannen hade ansvaret för att bringa in den ekonomiska stabiliteten och kvinnan stod för uppfostran av barnen och att ta hand om hushållet. Det är inte nödvändigtvis så att detta är fel. Tidens förutsättningar omöjliggjorde för särskilt många andra lösningar. Kvinnan och mannen var under den här tiden kraftigt beroende av varandra. Vilket i sin tur ledde till att de inte kunde lämna varandra och att deras roll i familjen var väldigt låst.

Den marknadsekonomiska utvecklingen har lett till att kvinnorna fått sin arbetsbörda lättad och att maktfördelningen förskjutits till mannens fördel. Genom tvättmaskinen, kylskåpet, mikrovågsugnen och mycket annat har hemmafrun blivit irrelevant för samhällets funktionalitet. Samtidigt med detta har också skolgången blivit allt längre och förskolan bedrivs allt mer i offentlig regi. Kapitalismens framväxt går inte att attribuera till den svenska socialdemokratin. Däremot har socialiserandet av barnuppfostran varit en stor del från det myrdalska arvet i Sverige.

När kvinnorna då fått betydligt mer ledig tid har de sökt sig ut på arbetsmarknaden för att stärka upp familjens ekonomiska trygghet. Att det bara är ett fåtal personer som arbetar med att ta hand om barn och att varje mamma inte uppfostrar sina egna barn, är i grund och botten en kapitalistisk idé. Den socialdemokratiska lösningen har dock skillnaden att det bedrivs i offentlig regi. Vilket i sin tur leder till de problem som jag nämnde tidigare med lägre lön och sämre villkor.

Det här skulle jag säga är den långsiktigt viktigaste feministiska frågan för västvärlden. Hedersvåld och sexuellt våld skulle jag betrakta som mer kortsiktiga problem. Det finns inte en lika stor ideologisk diskrepans inom dem ämnena. Jag tänker under fortsättningen av den här texten resonera lite om hur två huvudsakliga inriktningar på feminismen tacklar den här problematiken, socialistisk och liberal.

Den socialistiska feminismen har vuxit fram under senare halvan av 1900-talet och har som främsta syfte att få kvinnors och mäns löner att hamna på samma nivå. Från det hållet ligger det huvudsakliga feministiska fokuset på lika utfall. Det presenteras i paroller, lika lön för lika arbete och förslag, kvotering av styrelser. Ska detta sättas in i praktiken krävs ett ökat centraliserat styre av samhällsekonomin. Det leder dock till ett ekonomiskt förfall, som så många gånger demonstrerats genom historiens gång.

Den socialistiska feminismens lösning blir därför att jämna ut skillnaderna mellan män och kvinnor genom central planering. Det leder dock till att både män och kvinnor får det sämre. De här lösningarna har dock visat sig vara effektiva i små doser för att motarbeta diskriminering. Då det här problemet varken är litet eller beror på diskriminering kommer det bli svårt att praktiskt tillämpa. Här kan det nog vara lämpligt att slå på den konservativa trumman lite, genom att trycka på att det bästa för att hantera ett problem kan vara att inte göra något alls. Konsekvenserna av lösningen kan många gånger vara värre än själva problemet.

Den liberala feminismen drevs under parollen lika rättigheter, lika skyldigheter och var det som slutligen ledde fram till kvinnlig rösträtt. Den liberala feminismen har lyckats bra med att undanröja statliga hinder för kvinnor. Det har dock gått betydligt sämre att vara vaksam på och hindra civilsamhällets hinder. Här finns den liberala feminismen hägrande utmaning. Det är därför som vi ska med hopp på rörelser som #metoo och GAPF. Det kan knappast bli så mycket tydligare att civilsamhället är kapabelt till att utmana rådande problematiska strukturer inom sig självt. Plattformarna för att göra det har heller aldrig varit bättre. Vägen framåt för feminismen kommer att behöva bygga på att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att åstadkomma något trots våra skilda förutsättningar.

Den liberala feminismens svar på problematiken runt kvinnodominerade yrken att privatisera väldigt stora delar av den offentliga sektorn. Då hamnar vi återigen på den moraliska frågan om det är okej att inte kunna garantera barn skolgång och människor vård för att de inte har råd. Jag skulle säga att svaret på den frågan måste vara, att det är acceptabelt. Hur går det att rättighetsmässigt hävda att en yrkesgrupp ska få lägre lönsamhet för att vissa personer är fattiga? Skulle samma logik appliceras på mat skulle det vara omöjligt att pressa ned matkostnaden som den gjorts senaste decennierna.

För att kvinnor ska få en viktigare roll inom det svenska samhället samhället är det därför flera saker som behöver göras. Den absolut viktigaste är att vård, skola och omsorg börjar bedrivas i privat regi. Den kan då inte heller vara finansierad på samma sätt som den är idag med skol- och vårdpeng. Utan att liberalisera de kvinnodominerade yrkena kommer vi aldrig kunna skapa ett samhälle värt att kalla feministiskt. Det är liberalt att vara feminist och antifeministiskt att inte vara det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *