Henrik Dalgard: Senast gången jag bytte åsikt

Henrik Dalgard: Senast gången jag bytte åsikt

Att ändra åsikt i en fråga är någonting speciellt. Om någon gör det för ofta kan det vara ett tecken på ryggradslöshet och bristen på en ideologisk kompass. Men om någon aldrig byter uppfattning kan det likväl vara ett tecken på dogmatiskt tänkande och faktaresistens. Att byta åsikt kan också vara något vackert, det kan vara så att du träffas av ett argument eller en ide som är så pass välformulerad och genomtänkt att du inte har något annat val än att ta den till dig. Att byta åsikt kan helt enkelt vara beviset på att rationellt tänkande och den fria marknaden av idéer fungerar. I kvartals senaste podcast diskuterade panellisterna om den senaste gången de själva bytte åsikt. Det fick mig själv att börja fundera. När var egentligen senaste gången jag stötte på ett argument som var så kraftfullt att jag inte kunde göra annat än att acceptera det?

Just den frågan kan vara svår att svara på. Oftast sker förändringen av en åsikt gradvis i takt med att man inhämtar ny information, kommer med egna reflektioner och till slut upptäcker att ens åsikt eller värderingar har skiftat en aning. När jag lyssnade på den amerikanska filosofen Sam Harris bok om fri vilja var det dock inte så. När jag öppnade dörren för att ta en kort promenad var jag någon som utgick från på det som brukar benämnas som libertariansk fri vilja. Tron på att vi människor alltid skulle kunnat göra något annorlunda, tron på att den där besvikelsen efter en dåligt utförd debatt eller skuldkänslan av att ha missat en straff i slutminuterna kommer från antagandet att om vi bara fick delta i den där debatten igen eller slå straffen bara en gång till så skulle vi kunna gjort det annorlunda. När jag återigen senare öppnade dörren efter 50 minuters promenad var jag någon som låg betydligt närmare den deterministiska idétraditionen än den libertarianska.

De argument som Sam Harris kokat ner till 96 sidors läsning eller 50 minuters lyssning på Storytel är många och starka. Argumenten kring att vi människor enbart är en sammansättning molekyler och att dessa molekyler ständigt påverkas av saker som vi människor inte har någon som helst kontroll över eller neuroforskarens Benjamin Lebets experiment där han visar att hjärnan registrerar människors handlande innan de själva är medvetna om det är i sig argument som skulle kunna övertyga de flesta om den fria viljans illusion. Dock var det inte något av dessa argument som fick mig att vända på klacken till den deterministiska världsuppfattningen. Det var istället när Harris började resonera kring lärande och den rationella processen. Harris visade hur vi människor inte har någon som helst kontroll över vad vi lär oss eller vad vi förstår. På första mattelektionen i ettan så var det ingen som valde att förstå att två plus två blev fyra, det bara hände. I trean på gymnasiet valde jag inte heller att inte förstå hur derivat analys fungerade, det var bara min hjärna som inte förstod de olika grafernas samband utan min medvetna kontroll.

Vi människor har helt enkelt ingen kontroll över den rationella processen. Det påståendet kan till sin början te sig som väldigt skrämmande men faktum är att jag tycker det är näst intill vackert. När en ny ide eller ett nytt argument träffar dig har du ingen aning om vad som ska hända. Vid läsningen av Francisco d’Anconias money speech kan du antingen bli förälskad i Ayn Rands briljanta redogörelse om marknadsekonomin eller rynka ogillande på pannan. Men vid läsningen av den första frasen, ”So you think that money is the root of all evil?” Har du ingen aning om vad som kommer att hända. Och det är väl egentligen precis det som är tjusningen med att utsätta sig för nya idéer och tankar?

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *