Henrik Dalgard: Liberalismens betydelse då, nu och i framtiden

Henrik Dalgard: Liberalismens betydelse då, nu och i framtiden

 

”Om vi ska ha framgång i den stora idékamp som är på gång måste vi måste vi först av allt veta vad vi tror på. Vi måste och bli på det klara med vad det är vi vill bevara om vi ska kunna hindra oss själva från att planlöst driva omkring.”

 

Citatet ovan är från inledningen av Fredric Hayeks  Frihetens grundvalar. Redan 1960 satte den österrikiska nationalekonomen fingret på vad som idag är liberalismen stora problem, eller kanske vad som alltid har varit liberalismens problem. Enda sedan de presenterades av John Locke har liberalismens principer vunnit otaliga segrar genom århundradena. Det var genom idén om den fria marknaden som gjorde att västvärlden uppnådde ett välstånd som tidigare aldrig skådats genom hela mänsklighetens historia. Det var genom iden om individens okränkbara rättigheter som ledde till avskaffandet av slaveriet och kvinnlig rösträtt. Och framförallt var det genom iden om individens frihet som gjorde att människor kunde bryta sig loss från den kvävande kollektivism de tidigare var bundna av och kunde skapa sina egna liv efter sina önskemål. Men trots dessa segrar har liberalismens principer gång på gång fallit i glömska. Detta kunde ses i slutet på 1800-talet när socialismen sakta men säkert kröp fram och tog över västvärldens olika institutioner. Och det kan framförallt ses idag när liberaler är på reträtt medan auktoritära och kollektivistiska krafter är på frammarsch.  Men varför har då liberalismen gång på gång fallit i glömska trots allt ideologin uppnått?

Först och främst är det precis som Hayek skriver, att vi liberaler har varit allt för dåliga med att förmedla vilka principer vi står för. Det går att visa upp hur många olika framsteg som helst, det går att lägga fram hur många fina reformförslag som helst men om vi liberaler inte talar direkt till människors hjärtan, om vi inte förklarar de fundamentala principer som ligger bakom vår politik kommer människor heller aldrig ta den till sig. Detta är tyvärr något som vänstern alltid varit framgångsrika med. Enda sedan Karl Marx dagar har vänstern pratat om orättvisor, klyftor och den lilla svaga människan som blir nertrampad av den onda giriga kapitalisten. På detta har liberaler inte svarat med argument rörande in individuell frihet eller okränkbara rättigheter eller med några av den andra suveräna liberala sanningarna. Istället har vi visat på fint uppritade grafer som visar minskad absolut fattigdom eller exakta excellark om skattesänkningars effekt på statsfinanserna. Dessa pragmatiska argument må vara sanna men det har alltid varit så att människor flockas runt de personer som med en stark och trygg röst talar till människors hjärtan och inte till personen som med torr och monoton röst läser upp statistik från ett ark papper. Om de auktoritära rörelser som idag är på frammarsch ska kunna slås tillbaka måste vi liberaler vända tillbaka till ideologins grundläggande principer. Vi måste tala om individuell frihet, det moraliska bakom marknads ekonomi och vikten av en liten statlig inblandning i människors liv. Först när vi börjat göra detta, först då kommer människor återigen söka stöd och lösningar hos liberalismen och först då kan vi liberaler återigen börja befria människor från den kollektivism som åter igen börjar få sitt fäste i västvärlden.

Det är dock inte enbart på grund av misslyckandet att artikulera liberalismens principer som gör att liberaler idag är på reträttvägen. Det finns även något inom de liberala principerna som gör att de inte är allt för övertygande när det kommer till lösningar på stora samhällsproblem. Efter en finanskris när miljontals människor har förlorat sina jobb vill inte de höra någon stå och tala om att någon spontan ordning kommer lösa deras problem. De vill ha någon som pekar ut en tydlig riktning och kommer med kraftfulla reformer. Och då väljs politikern som berövar människor friheten på trygghetens altare vilket alltid leder till att människor går miste om både friheten och tryggheten. Liberalismens motståndare har med stor framgång lyckats måla upp bilden att det är just den frihet som vi liberaler förespråkar som är orsaken till de stora problem västvärlden står inför idag. Det var den fria marknaden som var orsaken till finanskrisen och det är den onda giriga företagaren som förhindrar integrationen i Sverige. Men så är det såklart inte. Vi liberaler måste lyckas övertyga människor om att det är just dessa frihetsinskränkningar som är roten till dagens problem. Det var inte den fria marknaden som var orsaken till finanskrisen utan det var statligt subventionerade subprime lån. Och det är inte egenföretagaren som förhindrar integrationen i Sverige, det är en stelbent planekonomisk välfärdsmodell. Vi liberaler måste sluta gå mittenvägen. Vi får inte acceptera de sanningar som våra motståndare målar upp. Vi måste rakryggat stå upp för det vi tror på och sedan förmedla detta till omvärlden.

Men det räcker inte med att börja att prata ideologi igen, det räcker inte med att hitta tillbaka till liberalismens grundprinciper, för att liberalismen åter igen ska segra är det viktigaste att vi sluter fred med varandra. Att vi slutar kivas om ideologins detaljer och tillsammans förenar oss mot de ideologier som är det verkliga hotet. Under begreppet liberal finns det nästan otaliga inriktningar, socialliberaler, liberal konservativa, klassiska liberaler och en hel rad fler grenar. Alla dessa personer ryms under samma tak och på senare år har dessa olika grenar bråkat mer mellan sig själva än mot socialismen eller andra auktoritära krafter. Det tydligaste exemplet på detta inbördeskrig är migrationsdebatten som verkligen har splittrat det liberala lägret. Men medan vi liberaler har bråkat sinsemellan har som sagt kollektivismen återigen kommit krympande och utnyttjat förvirringen inom det liberala lägret. Om vi verkligen vill slå tillbaka vår verkliga fiende är det på tiden att vi slutar bråka med varandra, det är på tiden att sluta bråka om hur asylsystemet ska konstrueras eller vem som ska bygga vägarna. Det är på tiden att liberalkonservativa, socialliberaler och klassiska liberaler enas kring de värderingar som förenar dem alla, iden om individens okränkbara rättigheter, iden om marknadsekonomin och iden om individuell frihet. Om vi gör detta, då kommer vi ha den samlade styrka som krävs för att slå tillbaka allt vad Trump, Brexit och Putin heter. Då kommer vi ha kraften att återupprätta liberalismen som den ideologi som genomsyrar västvärlden.

I skrivande stund är utsikterna för liberalismen minst sagt mörk. Men det finns fortfarande olika ljuspunkter i mörkret. Den våg av auktoritära rörelser som svept över västvärlden på senare år har skapat en motreaktion hos dess motståndare. Den politiska debatten har skiftat från att stå mellan höger och vänster till att stå mellan auktoritär och frihetlig. Detta har gjort att människor som tidigare var varandras politiska motståndare kunnat enas om grundläggande fundamentala världen för att kunna slå tillbaka angreppen från fienden. Och det är just det som behövs. När man artikulerar vilka principer man står för, när man är rakryggad står fast vid dessa och när man sätter mindre viktigare konflikter åt sidan, det är då en verklig liberal rörelse skapas och en sådan rörelse är ett måste om västvärlden återigen inte ska falla i kollektivismens grepp.

 

Författare: Henrik Dalgard

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *