Eric Schmidt: Vad utgör en god valutaunion?

Eric Schmidt: Vad utgör en god valutaunion?

Diskussionen kring huruvida Sverige bör ansluta sig till Euron eller inte tycks mig oftast präglas av resonemang kring hur tätt sammanknutna vi bör vara EU och inte vilka de faktiska implikationerna av en valutaunion är. Därav tänkte jag ge er lite mer kött på benen i frågan genom att redogöra för de kriterier som en god valutaunion kräver, hur väl dessa uppfylls samt vad fördelarna och de potentiella konsekvenserna är.

Vid ekonomiska störningar är växelkursförändringar en central anpassningsmekanism, vare sig det sker naturligt via efterfrågan på landets pengar eller via penningpolitik. I en ekonomisk kris tenderar ladets valuta att devalvera, alltså förlora värde gentemot andra valutor. Det är som att priset på alla varor och tjänster i landet sänks simultant. Det låter inte bra, men det är fördelaktigt mot att försäljningen avstannar. Det här är en grov förenkling och interaktionen mellan penningpolitik och finanspolitik över olika lång sikt och länder emellan är väldigt komplex; flytande växelkurser likaså. Oavsett gäller att alla länder har olika penningpolitiska behov vid olika tillfällen och helst vill man se att penningpolitik och finanspolitik samspelar. Då ett land ingår i en valutaunion avsäger sig landet förmågan att använda penningpolitik och man hoppas att valutaunionens bestämmelser, och valutans växelkursförändringar ligger i linje med det egna landets behov.

Därav gäller att ju mer likartade de deltagande länderna är desto mer fördelaktigt skulle det vara att ingå i en valutaunion tillsammans. Detta har främst att göra med hur ländernas ekonomier rör sig på världsmarknaden. Skulle inflationen vara snarlik i länderna och skulle länderna följa ett likartat konjunkturmönster är detta goda förutsättningar för att bilda en valutaunion. Detta då länderna i en valutaunion bör ha snarlika penningpolitiska behov vid samma tidpunkt. Det även fördelaktigt om ländernas ekonomier är snarlika i sin produktionsstruktur; att Norges inflation och konjunkturmönster skulle vara snarlik Sveriges skulle ha föga betydelse ifall priset på olja sjönk (då det utgör en vital andel av Norges export men inte Sveriges).

En hög grad av produktdiversifiering innebär att en ekonomisk kris inom en specifik produktionssektor inte skulle leda till alltför stora effekter på landets ekonomi i helhet; detta då produktdiversifiering har till sin natur att riskerna för ekonomisk instabilitet sprids över flera produktionssektorer. Detta underlättar en valutaunion men inte på mer sätt än att ekonomiska kriser blir mindre sannolika (eller åtminstone gör ekonomin mindre volatil).

Det finns dock andra mekanismer att tillgå för att anpassa sig till det rådande ekonomiska läget och ju mer fullbordade dessa är desto lättare blir det att avsäga sig sin egen valuta.

En sådan mekanism är faktorrörlighet mellan länderna. Skulle ett land drabbas av ekonomiska störningar kan en anpassning ske genom en förflyttning av arbetskraft och kapital. Fri rörlighet garanterar kapitalets förmåga att förflytta sig men vad gäller arbete kan detta vara lite mer trögflytande. Det är lättare att flytta sina investeringar än att lämna sin familj och vänner för att arbeta i ett annat land. Andra potentiella barriärer är språkliga och kulturella skillnader mellan medlemsländerna. Även arbetsmarknadsregleringar gör det svårare för arbetskraft att förflytta sig.  

En annan sådan mekanism är pris-och löneflexibilitet. Som tidigare nämnt kräver en ekonomisk kris att priserna och lönerna i landet sänks vilket kan ta relativt lång tid. Fördelen med växelkursförändringar är att dessa sker snabbt när det behövs. Prisförändringar kräver allt från att beslut fattas och att nya prislappar sätts upp till att nuvarande kontrakt löper ut. Löner behöver också omförhandlas, en process som är knepig då de flesta ogärna accepterar en lägre lön (och det är innan vi blandar in facken i det hela). I det hela gäller att ju fortare och smidigare denna omställning kan ske desto mindre riskfyllt är det att avsäga sig sin penningpolitik.

Även närhet spelar en stor roll för valet av länder att bilda en valutaunion med. Här är känslan av samhörighet, mängden kommunikation och geografisk närhet indikatorer som, om allt ställs på sin spets, visar huruvida man är eller inte är villig att hjälpa sitt medlemsland i ekonomiska kristider. Att länderna har en samstämmighet i sina ekonomisk-politiska preferenser, exempelvis kring arbetslöshet och inflation, är också önskvärt då deltagande ländernas stabiliseringspolitik kommer tvingas konvergera efter att valutaunionen har bildats. Även hur mycket länderna handlar med varandra har en påverkan, dels för behovet av en gemensam valuta, dels för att ekonomiska chocker sprider sig mellan länder som handlar och dels för den ovannämnda känslan av samhörighet.

Alltså bör länderna vara ekonomiskt lika vad gäller konjunkturmönster, finanspolitik, (nuvarande) penningpolitik och produktionsmönster. Även produktdiversifiering, pris-och löneflexibilitet, hög faktorrörlighet mellan länderna och kulturell och politisk närhet bör ses som fördelaktiga för en potentiell valutaunion.

Är Euron då önskvärd? Vårt konjunkturmönster korrelerar väl med eurozonen. Vår stabiliseringspolitik är mest närliggande den i de andra nordiska länderna. Vårt produktionsmönster är inte särskilt snarlik EMU-ländernas. Graden av produktdiversifiering är relativt låg. Pris-och löneflexibiliteten är okej men hålls tillbaka av facken och offentlig sektor. Rörligheten av pengar inom EU är förstås god men när det kommer till arbetskraft har vi historiskt primärt haft ett flöde inom norden (främst mellan Sverige och Finland). Vad arbetsmarknadsregleringar beträffar kan det väl knappast påstås att tröskeln är låg för nykommen arbetskraft (men läsaren får väl kanske ha sin egen uppfattning om kollektivavtal, MBL, LAS osv.). I min mening är det en skakig grund för att gå med i EMU. Om vi sedan tar ett steg tillbaka så är jag tveksam till att de nuvarande länderna i EMU kan anse det vara en för dem god valutaunion.

Vilka är då fördelarna? De ekonomiska fördelarna med att bilda en valutaunion är bland annat lägre transaktionskostnader, ökad konkurrens och handel mellan medlemsländerna där det blir lättare för företag att handla över gränserna, men också att det underlättar för invånarna att resa och konsumera varor och tjänster i andra länder. En gemensam valuta minskar dessutom oönskade svängningar i växelkurser (vilket är problematiskt när länder med olika valutor skriver långa kontrakt). Den primära drivkraften bakom Euron har dock alltid varit fredsskapande och ett fördjupat EU-samarbete. Det tycks mig både nobelt och dumdristig att ingå en valutaunion för att värna fred snarare än för ekonomisk vinning.

Här vill jag lyfta fram Greklands för att åskådliggöra de potentiella negativa ekonomiska konsekvenserna. Efter EMU:s grundande ledde den nya upplevda stabiliteten i Euro-länderna till ökat lånande. Då inget land sedan 40-talet misslyckats med att återbetala sina lån väntades inga problem och lånande och spenderande växte. I Grekland ökade inflationen som ett resultat av detta. Med högre inflation men samma ränta som Tyskland hade Grekland alltså lägre reala räntor vilket ökade inflationen ännu mer. Skulderna växte men det fanns inget svar på hur bytesbalansen skulle bli positiv och om dessa skulder någonsin skulle betalas tillbaka. En devalvering var ju inte längre ett alternativ. Situationen förvärrades och marknaden började förvänta sig att Grekland inte skulle vara kapabel att återbetala sin skuld, vilket drev upp räntorna på dessa skulder och gjorde det ännu svårare för Grekland att möta sina räntebetalningar och återbetala sina skulder, något som har kommit att kallas en “doom loop”. För att hjälpa Grekland har de fått flera av sina lån avskrivna men är i skrivande stund fortfarande inte på fötter och deras finansiella kris har påverkat alla EMU-länder.   

I extremfallen kan länder som har ett stort behov av depreciering men ingen egen valuta falla djupare i kris. Den friktion som förmodligen kommer att uppstå till vardags inom en valutaunion är då vissa länder har ett mildare behov av en depreciering emedan andra av länderna har ett mildare behov utav en appreciering; valutan kommer att befinna sig någonstans däremellan och inte gynna någon av parterna på ett optimalt vis.

Huruvida vi bör fördjupa oss i EU-samarbetet eller inte är förstås en diskussion vi bör föra, men inträde i EMU bör inte vara ett bihang till den diskussionen. Oavsett om man gillar EU eller inte så bör det kulturella närmandet av en gemensam valuta ses som en positiv (eller negativ) externalitet vilken inte är betydande nog för att de ekonomiska faktorerna kan försummas. Konsekvenserna är alldeles för betydande för att känslomässig hållning ska få vara avgörande.

Vidare läsning:

https://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/25-5-lj.pdf

https://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/31-4-ng.pdf

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/55301/1/gupea_2077_55301_1.pdf

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *